Prostitution är inte alltid det samma som utnyttjande av svaga och fattiga. Jag och många med mig i branschen förespråkar avkriminalisering och bättre arbetsvillkor för sexsäljare. Det är i det dolda som hallickar och människohandlare kan verka. Svensk polis borde samarbeta med oss i stället. [LIST]Det skriver i dag ISABELLA LUND, som säljer sex och arbetar som eskort.

Varför är det så svårt att i Sverige solidarisera sig med oss sexsäljare? Beror det på horstigmat, alltså den starka sociala skammen som drabbar den "fallna" kvinnan? I exempelvis Tyskland eller Holland är det inte svårt, där organiserar sig sexsäljare, feminister och politiker tillsammans. Själva debattklimatet och argumenteringen är dessutom under all kritik här i Sverige och allt för ofta förs debatten över huvudet på oss som är sexsäljare.

Det var därför med glädje som jag läste Petra Östergrens och fem andra kvinnors artikel i Expressen (30 januari) där de uppmanade kvinnorörelsen att börja arbeta mot horstigmat och solidarisera sig med sexsäljare. För horstigmat måste ifrågasättas, de negativa konsekvenser som lagarna innebär för oss sexsäljare måste uppmärksammas och skadeverkningar av prostitution måste minska istället för att ökas.

Reaktionen på uppropet är dock symptomatisk för det existerande debattklimatet och typen av argumentering. I ett svar (5 februari), skriver hela 40 personer på ett sådant vis att man skulle kunna tro att debatten handlar om huruvida man ska legalisera människohandel. Det fabriceras också motsättningar som inte finns - för det finns ingen motsättning mellan att argumentera för avkriminalisering av prostitution och att kämpa mot sexuell människohandel.

Går man till källorna till det som refereras i artikeln blir man också riktigt fundersam. Hur står det till med sakligheten? Läsaren förleds att tro att indragningen av licenser i Amsterdam handlar om kriminalitet som har med människohandel att göra. Så är inte fallet. Det handlade om ekonomiska oegentligheter, inte om prostitution. Värt att tala om i det sammanhanget är däremot att stängda bordeller har tvingat ut sexarbetare på gatorna till en riskfylld arbetsmiljö.

Den refererade utvärderingen i Tyskland visar inte, som artikelförfattarna vill göra gällande, att legaliseringen inte fungerar. Den visar tvärtom att inga negativa effekter är fallet med legaliseringen men att de positiva effekter man hoppats på inte infriats på det arbetsrättsliga området. Men oavsett det, vad exakt har det med människohandel att göra? Ingenting. Den tyska polisen som arbetar mot människohandel har inte heller någonting emot sin lagstiftning, den försvårar på intet sätt deras arbete.

Vi vill alla motarbeta människohandel, om detta är vi eniga. Däremot finns andra motsättningar i Sverige, som kring huruvida man ska acceptera att jag och andra säljer sexuella tjänster mot betalning. Det påstås att det vi gör möjliggör människohandel för sexuella ändamål, att om jag och mina kunder existerar så kommer det att finnas människor som vill exploatera marknaden vi rör oss på, människor som utnyttjar och tvingar utsatta och fattiga kvinnor att sälja sexuella tjänster. Men resonemanget är ologiskt. Det förekommer människohandel för andra ändamål än sexuella tjänster. Det är inte själva branschen som möjliggör människohandeln.

På samma ologiska sätt argumenteras för sexköpslagen i relation till människohandel. I början motiverades inte lagen med att den skulle fungera som ett vapen mot människohandel, men med tiden har argumenten rört sig i den riktningen. Detta beror på att de radikalfeministiska idéerna som lagen ursprungligen byggdes på ifrågasatts allt mer. Men om man tror att sexköpslagen fungerar mot människohandel - ska vi då till exempel kriminalisera alla som anlitar hjälp för hemarbete bara för att det finns kvinnor som har sålts och tvingats till hushållsarbete? Paret Reinfeldt och andra ligger i så fall risigt till.

Logiken hos annars så mycket kloka människor tycks alltså falla bort när man börjar diskutera frågor som handlar om sex. En annan motsättning är hur människohandeln ska bekämpas. Artikelförfattarna förespråkar kriminalisering. Jag och många med mig i branschen förespråkar i stället avkriminalisering och bättre arbetsvillkor för sexsäljare. För i det dolda gynnas profitörer, hallickar och människohandlare - och vi vill helst slippa dem.

Dessutom måste det tillbättre samarbete mellan de olika aktörerna. Det finns ingen större marknad för att sälja sexuella tjänster som sker av tvång. Om människohandlare ska få ett stort kundunderlag så måste därför kvinnorna spela att de gör det helt frivilligt och det blir därför svårt för sexköpare att avgöra om en kvinna är utsatt för människohandel eller inte. De metoder som människohandlarna använder är mycket mer subtila än de som framställs i filmer som "Lilja 4ever" eller "Human trafficking".

Det behövs därför korrekt information som kan hjälpa oss att identifiera människohandel, tecken som man bör vara observant på som vanlig medborgare, sexköpare eller säljare, polis, socialarbetare eller sjukvårdspersonal. Det behövs också samarbete, praktisk handling och kreativa idéer. Men för att få detta samarbete till stånd måste horstigmat motarbetas, annars kan inte myndigheter och organisationer samarbeta med oss i branschen med de idéer och lösningar på problemet som vi faktiskt har. Så ge oss sexsäljare mänskliga rättigheter och låt oss tillsammans arbeta mot människohandeln. Eller är horstigmat allt för starkt?

ISABELLA LUND, 45, är sexsäljare i Sverige sedan nästan fyra år tillbaka. Hon har tidigare arbetat inom vården. På sin blogg "Att arbeta som eskort" skriver hon om prostitution. På grund av horstigmat och med hänsyn till sina barn skriver hon under psedonymen Isabella Lund.