Petra Östergren
(Først publisert: Expressen 24.02.2007)

Visst, rabalder hade jag väntat mig när min bok "Porr, horor och feminister" kom ut. För utmanar man en hegemoni, en dominerande uppfattning i en fråga, blir det ett himla liv.

När så hela fyrtio personer från etablissemanget gav sig på mig häromveckan (5/2:http://www.expressen.se/1.544207) blev jag inte förvånad. Här finns mycket investerat. Inte bara tryggheten i att tänka rätt. Det är politiska karriärer, akademiska anseenden, medial goodwill och lönekuvert som står på spel. Mer förvånande har varit att protesterna inte varit fler, att boken välkomnats så varmt. Det verkar som om något hänt i Sverige. Som om det politiskt korrekta har blivit omkullsprunget av queera tankar, ungas handlingar och vanliga människors erfarenheter. Vilket börjat få fäste på kultur- och ledarsidor. Man vet och vågar säga att det varken är bilder eller bytet av sex mot pengar som är skadligt i sig. Till det ska andra omständigheter. Så var gång kvällstidningarna ordnar Internetenkät apropå någon porr- eller prostitutionsartikel faller den större delen av rösterna på de nya idéerna, inte på Gudrun Schymans eller Claes Borgströms. Det hela är utomordentligt uppiggande.

Men en del av kritiken som riktats mot mig förtjänas att bemötas. En del vänsterskribenter påstår att jag saknar maktanalys, att jag inte förstår över- och underordningar, trots att jag i mina analyser använder mig av Gramsci, Foucault och Lukes - många vänsterakademikers husgudar. Visst kan förklaras med att alla inte är familjära med denna typ av analyser, men mest beror det nog på att min analys leder fram till andra slutsatser än de egna och de gängse. Och att jag även analyserar människor med makt. Ja, jag låter till och med kvinnor som säljer sex analysera porr- och prostitutionsmotståndarna. Något som kanske inte alltid är så behagligt. Jag förespråkar inte heller en "legalisering" av prostitutionen, utan en avkriminalisering. Detta för att de som far mest illa av lagarna är sexsäljarna, och särskilt de som redan är mest utsatta. Om och hur sexbranschen ska regleras är en senare fråga och något som måste ske utifrån andra länders erfarenheter och i sambete mellan bransch och myndigheter. Det som behövs härnäst är fördomsfri forskning.

Som jag visar i min bok brister de senaste trettio årens svensk forskning allvarligt i metod och analys. Arbeten gjorda av journalister som Cecilia Bodström och Helena von Zweigbergk, forskarna Sven-Axel Månsson och Hanna Olsson, håller helt enkelt inte. Vill man verkligen göra Sverige till en bättre plats för människor i sexbranschen måste föreställningar ersättas med empirisk kunskap, retoriska floskler med hederliga definitioner och tystandet av sexsäljares röster med tilltro till deras åsikter. De enda som gynnas av rådande ordning är ett etablissemang som vinnlägger sig om att vara politiskt korrekt. Inte människorna i sexbranschen, och tyvärr inte heller de som behöver hjälp för att lämna den. Problemet är prostitutionsdebatterna ofta handlar mer om tro än vetande. Och på tro biter sällan kunskap.