På Världskulturmuseet i Göteborg pågår just nu en uppmärksammad utställning om trafficking. En av bidragsgivarna är den katolske prästen Don Cesare Lodeserto, som är dömd för misshandel av trafficking-offer.

Anna Hellgren

(Først publisert: OTTAR, 4/10-2006, www.rfsu.se)

Utställningen om trafficking innehåller bland annat bilder, fakta och dokumentärer som rör handel med människor, det har även arrangerats en konferens kring ämnet i samband med utställningen, med internationella experter på området. Utställningen beräknas pågå i två år. De som sponsrat utställningen genom donationer av pengar och föremål tackas av museet på en stor väggtavla. En av de som bidragit till utställning är den italienske prästen Don Cesare Lodeserto. Samme präst har på sistone varit inblandad i en skandal som väckt stor uppmärksamhet i den italienska pressen. Han var chef över Casa Regina Pacis i Lecce, ett skyddat boende där offer för trafficking bor i väntan på uppehållstillstånd. Förra sommaren dömdes han till fängelse i ett år och fyra månader för misshandel. I rätten nekade han till anklagelserna, men medgav att han emellanåt agerat som en ”sträng far” gentemot kvinnorna.

Bianca Leidi, en av de ansvariga för utställningen på Världskulturmuseet, kände inte till domen mot prästen, som donerat föremål till utställningen.
– Vi hade ingen aning om detta, men vi kommer undersöka saken omedelbart, säger hon.– Det är fruktansvärt, men påverkar inte utställningens dignitet. Föremålen i utställningen har ju samma värde, även om en av donatorerna blivit dömd för brott.Från att ha varit – underförstått omoraliska och icke-önskvärda – prostituerade ska de omformas till att klara av ”riktiga och ärliga” arbeten, bli disciplinerade och lära sig att uttrycka och ta till sig tillgivenhet.

Domen är historisk i ett Italien där papperslösa invandrare lever ett hårt liv, även när de står under ”beskydd” av staten genom någon av alla de organisationer – ofta katolska – som driver skyddsprogram för trafficking-offer. Kvinnorna får inte lämna byggnaden, inte ringa telefonsamtal utan medföljande personal och inte ta emot besök utan att personalen gett dem tillåtelse.

Kvinnorna ska ”skyddas”
De hårda reglerna motiveras med att boendena måste hållas hemliga och att offren måste skyddas från sina torskar. Dessutom måste kvinnorna ”skyddas” från sina tidigare liv för att undvika att prostituera sig igen.

Behandlingen av migrantkvinnor inom sexhandeln har fått kritik från flera italienska forskare. Italien har på ytan en av världens mest generösa asyllagar för trafficking-offer, den så kallade artikel 18, men i själva verket är lagen hårt villkorad. Artikel 18 trädde i kraft 1999 och ger den som är utsatt för våld eller grov exploatering, eller är i fara för att hon har flytt från en sådan situation, rätt till ett särskilt uppehållstillstånd.

I väntan på tillståndet, vanligen mellan sex månader och ett år, ska kvinnorna bo på skyddsboende som finansieras av statliga medel, men drivs av lokala organisationer utan statlig översyn. Det kan vara allt från kvinnohus till religiösa center, från familjeplaceringar till kollektiv.

Offerstämpel krävs
För att överhuvudtaget komma i fråga för ett uppehållstillstånd krävs att den prostituerade kvinnan antingen tjallar för polisen om vem eller vilka som ligger bakom nätverket som tagit henne till Italien och fått henne att prostituera sig, och/eller skriver in sig på ett skyddat boende och lovar att aldrig mer prostituera sig. Den som grips av polis och inte kan eller vill lämna några uppgifter betraktas som kriminell och körs ut ur landet med omedelbar verkan.

Forskaren Patriza Testaì kritiserar lagen i sin artikel New slavery? The social control of migrant women. Hon menar att lagen till exempel inte tar till hänsyn till att kvinnorna kan agera som aktiva subjekt och välja prostitution i Italien som det minst dåliga sättet att klara sin och sina familjers försörjning på. Till skillnad från italienska kvinnor, som anses ”professionella” är utländska prostituerade ”offer” och bara genom att göra sig själva till offer kan de få skydd. Patriza Testaì slår fast att Artikel 18, verkligen är ett ”vapen för social kontroll”.

För offerrollen räcker inte. Under den obligatoriska tiden i skyddsboende måste kvinnorna bryta med sina tidigare liv. Oavsett form syftar boendena till att kvinnorna ska genomgå en personlighetsförändring. Från att ha varit – underförstått omoraliska och icke-önskvärda – prostituerade ska de omformas till att klara av ”riktiga och ärliga” arbeten, bli disciplinerade och lära sig att uttrycka och ta till sig tillgivenhet.
Det vill säga de normer som den italienska staten, och de organisationer som staten ger pengar till, anser att en ”riktig kvinna” ska leva upp till.

Utslängd ur landet om man prostituerar sig
Den som trots allt får ett uppehållstillstånd under artikel 18 får fortsätta att leva med offerrollen: På tillståndet fungerar orden ”Artikel 18” som evig offerstämpel och socialt stigma. Prostitution är inte olagligt i Italien, men den som fått ett särskilt uppehållstillstånd enligt artikel 18 blir utvisad om hon skulle ägna sig åt prostitution igen. Medborgarskapet villkoras och dras tillbaka när eller om kvinnan inte lever upp till Italiens syn på moral.

En månad innan Don Cesare Lodeserto han blev arresterad berättade han för journalisen Georgina Costella om hur svårt det var att arbeta med kvinnorna på boendet:
– Att rädda en prostituerad från gatan är enkelt, men att göra henne till kvinna, mor och hustru är svårt.